Dagarna går och nu är det en vecka som jag suttit här. Det har faktiskt gått fortare än vad jag trodde och det bådar ju gott inför de kommande sju veckorna...
Man blir glad av alla vänner man har omkring sig som ringer, hälsar på, skickar uppmuntrande meddelanden och blommor!
Nu är hela huset fullt av allehanda hjälpmedel som ska underlätta tillvaron. Huset är ju inte det mest handikappanpassade precis, höga och långa trösklar, och det gör inte det hela lättare. Men de serviceinriktade arbetsterapeuterna och sjukgymnasterna har jobbat fram de bästa lösningarna som går att ordna.
Nu har brahma hönsen bestämt sig för att de är vuxna och börjat värpa. Det märks att de är nybörjare för äggen läggs lite varstans på golvet. Men de lär sig nog snart att gå i redena. Det har även flyttat in ett tjugotal småfåglar i hönshuset. Även om man släpper ut dem så är de där igen när man kommer dit nästa gång, de verkar trivas. Nu undrar man ju bara hur de kommer in?? Det är ju stängt överallt för kylan.
God jul på er alla!!

lördag

Vad härligt det är med lediga dagar tillsammans! Idag är Heléne ledig och det har hon fått veta. Istället för att ropa på Vera hela dagen, så har jag ropat på den kära sambon. Jag tror hon tycker om det! Eller fanns det en anledning till att hon var ute och åkte skidor med hundarna i två timmar?
Efter de två timmarna så har fyrfotingarna varit väldigt lugna, ja, Heléne med för den delen!
Så här såg hundarna ut när de kom tillbaks, Heléne fick jag ingen bild på men hon var röd om kinderna och verkade allmänt nöjd med livet

gips

Jaha, nu är operationen gjord och ett dygn har gått. Jag har aldrig varit gipsad förut, så det är en ny erfarenhet. Ingen kul erfarenhet. Det är tungt, otympligt och allmänt i vägen. Det är svårt att hoppa på kryckor, det gör ont i foten, jag når ingenting utanför en armlängds avstånd.... Jag skulle kunna göra gnällistan hur lång som helst, men jag tar bara några saker nu och sedan kan jag ju fylla på lite hela tiden!
Katterna, Siri, Ellen och jag har tillbringat hela dagen framför TV:n och haft det ganska bra. Men lilla Vera har hittat på den ena aktiviteten efter den andra... lustigt, men bara sånt som inte uppskattas av mig. Hela dagen har jag avbrutit hennes små ideér med "Vera, kom här" "Vera, inte så!" "Vera, lägg av!" Då har hon sprungit fjorton gånger opp och ner i trappan och varit mycket ute i tvättstugan.
Undrar vad hon gjort där? Inte vet jag för det känns som om det är väldigt, väldigt långt dit... Heléne har varit på utbildning så därför har de varit hemma hos mig.
Har klämt, lyssnat och mätt Ellens mage. Hon har inte gått upp ett gram, det kan jag lova! Men jag tycker att hon säger till mig att hon är med valpisar, eller så är det vad jag vill att hon ska säga. Kan vara så...
Förresten, den där smällen i skogen när jag föll som jag trodde var en gren som gick av, det var ingen gren. Så låter det när en hälsena går av!

stora problem

Jaha, gladare har jag faktiskt varit (fast deppigare oxå) än vad jag är nu. Igår eftermiddag var jag i skogen och gick med hundarna och hade väl hunnit någon kilometer. När jag gått från grusvägen och rakt in skogen cirka 100 meter så halkade jag till. Jag föll framlänges som en fura och hörde en smäll. Smällen identierade jag som en gren som gick av. När jag låg där på magen i snön så gjorde det SKITONT i foten. Först så ojade jag mig men hundarna blev jätteoroliga så jag knep näbb tills smärtan klingade av lite. När jag sansat mig lite och lugnat hundarna så tog jag mig upp på fötterna igen. Men det kändes faktiskt inte okej. Foten kändes som den vägde 100 kilo och som om den hängde lös på något vis, svårt att beskriva. Att gå kändes ganska hopplöst.
Jag ringde till Heléne och undrade om hon hade tid för jag behövde hjälp. Hon känner ju mig väl och förstod att det faktiskt behövdes eftersom jag aldrig i onödan ber om hjälp. Jag beskrev var jag var och sa att om hon bara kan köra ner grusvägen så ska jag ta mig dit. Lättare sagt än gjort upptäckte jag.
När jag stod där och funderade på hur detta skulle gå till så hörde jag en röst i skogen. Han trodde att jag gått vilse och undrade om jag behövde hjälp. Jag förklarade för den stackars jägaren att gått vilse hade jag då rakt inte men lite hjälp ut till grusvägen skulle uppskattas.
Han fick göra ett gedigert jobb för att ta mig ut från skogen kan jag säga. När jag var tvungen att vila, jobba undan illamåendet och försöka hålla mig vid medvetande passade jägaren på att fixa fram en liten fyrhjuling med en släpkärra som stod och väntade när vi kom fram. Trots situationen så hade vi många goda skratt under resan!
På sjukhuset konstaterade de att hälsenan är helt av... Operation och 8 veckor i gips. Behöver jag säga hur frustrerande det känns!!??
Idag åker jag till Västervik för att kirurgerna ska leta reda på änden och sätta fast den igen i hälen. Hör ni hur hemskt det låter. Fast jag är nervös så tänker jag på TV-serien Grey´s anathomy. De skulle tycka att det var en tråkig standardoperation, så det kan ju inte vara så farligt antar jag.

Löpande katter!

Det finns inte mycket som kan tära så mycket på mitt välbefinnande som löpande honkatter! De är helt enkelt mycket tröttsamma... Lappis har nu löpt tre gånger på fem veckor. Löper drygt en vecka, håller upp några dagar, sedan är det dags igen! Nu har hon fått vara hos den tjusige, charmanta gentlemannen PP i fyra dagar och fröjdat sig utan begränsningar. Tror ni att hon är nöjd??? Nä, igår kväll kom hon hem och vad händer, jo, katten illvrålar. Vad tusan, hon har gjort PP utmattad och är ändå inte nöjd, vad krävs egentligen för att tillfredsställa denna norrbottning?!
Idag är det snö ute, det är kul. Lagom mycket oxå, ungefär 1,5 centimeter. Hoppas det får vara nu, men det lovande enligt väderprognosen. Detta innebär julstämning och rena hundar. Jippie!